Amandariinen

Skypa med Mamma, Pappa och Lillebror (ja, hela familjen fick plats!) förut. Oj, vad jag saknar er, min fina familj!
Men i alla fall, plötsligt vinklar Pappa kameran ut genom fönstret, och så ser jag Juppi går förbi. Då brast det, jag började gråta.. Han var så nära, ändå så himla långt bort.. Det var en pina att sitta där och se honom, men inte kunna röra, eller krama om min fina, underbara ponny ♥ Saknar min Ponny skrutt så himla mycket.. Det är nästa, nästan, så att jag skulle kunna köpa en flygbiljett hem nästa helg bara för att få komma hem och krama om honom.

Klart jag saknar er andra också, men jag och Juppi har hängt ihop i en herrans massa år nu. Närmare bestämt 7 och ett halvt. Och jag kan fortfarande minnas första dagen kristall klart! Jag har nog aldrig varit så stolt och glad som den dagen jag ledde ner min vackra ponny ur transporten. Oj, jag var i stallet fyra timmar minst varje dag, borstade, pratade och bara myste. Red ju såklart också men det fanns ju så mycket mer man kunde göra. Min lilla tjockis har alltid funnits där för mig och han lyssnar så otroligt bra.

Vad som än händer i framtiden, så kommer det alltid vara vi. Kommer aldrig, aldrig någonsin sälja min underbara älskade lilla ponny. Alla ni hästägare där ute förstå vad jag pratar om, första hästen kommer man alltid ha ett speciellt band till.